Gör om - gör rätt...

För ett tag sedan satte jag en del av mina funderingar på pränt här på bloggen angående mitt lilla företag. Om dess vara eller icke vara. Gasa på eller lägga ner. 
Det har hänt en hel del sedan jag skrev detta. Tioårsdagen för inregistrering av företaget har passerat. Tioårsdagen sedan jag öppnade har passerat. Jag har bytt namn på företaget, och i rent juridisk mening finns inte "Brunnshälsan" längre. Rent fysiskt finns Brunnshälsan, i alla fall ett litet tag till. Fortfarande i form av den lilla "butiken i butiken". Och så har jag tagit ett beslut. Ett stort och viktigt beslut. Om något som var otänkbart för bara ett år eller ett halvår sedan.

Jag ska börja göra behandlingar igen! 

Alltså blir det till att öppna salong igen, om än en väldigt liten sådan. Och det kommer att se annorlunda ut vad gäller utbud och tider jämfört med tidigare. Men mina "magic hands" är de samma...
Efter nyår kommer jag att börja ge massage och ekologiska ansiktsbehandlingar igen. Bara dessa, inga andra behandlingar alls. Jag kommer att vara kvar på MaKalösa Trädgårdar, och kommer att ha behandlingsrum i anslutning till min butik. 

Fyra behandlingsdagar i månaden blir det. Jag måste ta det lugnt, verkligen känna efter att det fungerar för både kropp och själ. 
Sedan jag fattade beslutet har känslorna gått i vågor. Hjärnspökena har tidvis härjat fritt, och rädslan, den där stora rädslan för att åter hamna i ett så stort illabefinnande som jag befann mig i, den gör sig ständigt påmind. Men för mig är det viktigt att utmana mina rädslor, att visa för mig själv att jag lärt mig något av det som varit. Att nu ställa in siktet framåt igen. Det som har varit det har varit. Det är en ny tid nu, jag har fått många lärdomar som skapar nya förutsättningar och ett helt annat utgångsläge för mig idag än det jag hade för tio år sedan.

Nu väljer jag att göra om OCH att göra rätt...

/Lotta

Att det ska vara så himla svårt...

Tänk att de ska vara så himla svårt att vara snäll till sig själv i vissa lägen! Att göra det som är bäst för en själv, och inte för andra. 

Det läget jag har allra svårast att vara snäll till mig själv är när jag är krasslig. Jag har så himla svårt att stanna hemma från jobb, att sjukanmäla mig. Fast jag kan känna mig så himla vissen och klen så masar jag mig iväg till jobb.
Som jag skrev igår så är jag just för tillfället dunderförkyld och har en hosta från "hell", vilket gör att jag inte är direkt lämpad för jobb.
I förmiddags var det hosta, hosta, hosta, och jag bestämde mig för att inte jobba inatt. Men så gjorde jag som "vanligt", jag avvaktade. Och konstaterade att "det går nog"...
Men så fram åt seneftermiddagen fick jag en sån där gräslig hostattack igen, en timme med bara en massa hosta, ögon och näsa rann. Förnuftet som hela tiden sa åt mig att detta kommer inte att funka. Tog en temp som visade att jag har lite feber. Men med ett alldeles för starkt överjag motarbetades förnuftet länge och väl. Men så till slut segrade förnuftet! Jag gjorde det! Jag sjukanmälde mig. Och nu sitter jag här med dåligt samvete, hostandes och känner att det nog var klokt ändå. Men att det ska sitta så himla långt inne! Jag fattar det inte - är man sjuk så är man.

Koppen på bilden här ovan är kvällens te. Salvia för min ömma hals, timjan för att dämpa den eländiga hostan, och citronmeliss mest för att det är så gott och för att det värmer mitt hjärta. Ett litet tips att ta till i förkylningstider.

Beträffande smoothieutmaningen jag skrev om i förrgår - den är slut nu, och på Kammebornias blogg finns nu länkar till en massa goda smoothies. Ni hittar länkarna här.

Nu ska jag snörvla mig i säng!

/Lotta 

Vad ska man säga...

Ja, vad ska man säga så här dagen efter riksdagsvalet? Ingenting eller hur mycket som helst...

Att det skulle bli regeringsskifte var väl inte helt oväntat. Så är det ju i politiken - ibland är det rött och ibland är det blått, och det är väl så det förväntas vara. Och det kan jag både stå ut med och leva med.
Men att 13% av den röstande delen av Sveriges befolkning sympatiserar med ett gäng pellejönsar som byggt hela sin ideologi på missnöje, småsinthet och avundsjuka gör mig förskräckt! 

Det är inte ens hundra år sedan en arg och bitter liten man med kalla ögon ställde till det rejält ute i Europa, och nu har vi en likadan man med lika kalla ögon som sakteliga nästlar sig in som ett dödligt virus i våra hem, oavsett om vi vill det eller ej. Det är för mig helt obegripligt att man idag, i Sverige, kan välja att göra sin röst hörd via ett rasistiskt parti med jäkligt dåligt underbyggda argument för sin sk. politik. Jag fattar det inte! Vad är det för samhällsklimat detta bäddar för? Det gör mig rädd...

Det gör också att jag tror att det är extra viktigt att vi som tror på ett vackert, öppet och kärleksfullt samhälle där det är de mjuka värdena som är viktiga, att vi nu står enade och sänder ut all kärleksenergi som bara går att uppbringa. Ut med all denna energi i universum, kärleksbomba för tolerans och mångfald i vårt samhälle. Kärleksbomba för det vackra, det hållbara, det enkla. Dela med dig av allt detta tänker jag, så blir allt nog bra ändå. Karma är vad det är - what goes around comes around... Och då tror jag att vi kommer att kunna stävja och till slut utrota detta hemska virus som jag tycker att SD är. Nog om detta...

Här hemma har jag jobbat med en annan form av "mjuka värden" idag, jag har stickat raggsockor och bakat surdegsbröd som jag tänkt att dela med mig till nära och kära av. Ett bra sätt att komma på bättre tankar...

Ha det gott - och ut o kärleksbomba!!

/Lotta

Ska jag - ska jag inte?

Mitt senaste inköp till uterummet...

Så mycket tankar som rör sig i min skalle just nu. Ska jag? Ska jag inte?
Det är fredag, och ännu en jobbhelg väntar mig. Bara jag och min lille fyrbente vän hemma hela långa dagen. Det är ett väldigt annorlunda liv jag har nu, så mycket tid att bara umgås med mig själv.

De senaste veckorna har jag valt att mest vara hemma under mina lediga dagar. Inte farit iväg på en massa aktiviteter, inte tränat, inte umgåtts med någon. Istället har jag varit här hemma, mest inne i vårt hus. Jag har rensat, sorterat, bakat, lagat mat, gjort parfymer, betat av pappersarbete, fotograferat, bloggat... Inte för att jag måste (jo, pappersarbetet förstås), utan för att jag vill och känner för det.

I så många år har jag inte kunnat göra saker bara för att jag vill. Varenda minut och sekund på dygnet har varit inrutad. Jobb i egna företaget, jobb som anställd, pojkarnas handboll veckans alla dagar, kurser och utbildningar och mycket, mycket annat. Den stackars lilla tid som fanns över gick till att sköta hushållet så där lite hjälpligt. Aldrig att jag var i fatt med något. Huset såg oftast ut som att man kastat in sju handgranater och sedan stängt dörren, alltså allt i en enda röra. Högar överallt. Rena kläder, smutsiga kläder, urväxta kläder, tidningar, skolväskor, träningsväskor, post för flera veckor tillbaka, disk, överfulla återvinningslådor - you name it! En riktig rövarkula!
Att leva så ger ingen tillfredsställelse i livet, och för mig kändes det som att jag bara trampade vatten. Ibland stack bara nästippen upp över vattenytan, ibland kunde faktiskt hela huvudet sticka upp, men lika ofta befann sig hela huvudet under vattenytan och jag trampade desperat för att komma upp med näsan över vattenytan för att få luft igen.
Nu tänker ni att husets herrar också kunde ha hjälpt till, och de gjorde de. Men vi hade alla mycket aktiviteter utanför hemmet, och då blir det inte mycket tid över hemma för någon, oavsett vilken familjemedlem det gäller, och då blir det en negativ spiral av "förfall" i hemmet.

Och nu är det en annan tid. Pojkarna är stora och klarar sig för det mesta själv. S bor inte här hemma och L går i skola åtta mil härifrån och pendlar med buss vilket gör att han ofta inte är hemma förrän mot tidig kväll. Och från nyår bor han inte heller här hemma mer, då flyttar han till lägenhet på sin skolort. Mannen han är som vanligt också borta långa dagar, och kvar är jag här hemma med all min lediga tid. En tid som är ytterst värdefull för mig, och som jag inte vill vara utan. 

Företaget finns kvar, men det ägnar jag inte så väldigt mycket tid åt just nu. Och det är kring det mina tankar snurrar. Jag kan inte fortsätta ha det som det är just nu. Rent ekonomiskt funkar det inte i längden. Det finns två alternativ; gasa på eller lägg ner. Att lägga ner sitter förbaskat långt inne! Så mycket jag har lagt ner under så många år - jag vet inte om jag är redo att kasta in handduken. Och är jag inte det, då är det bara att gasa på som gäller, och det vet jag inte om jag vågar/vill/orkar. Man måste ju våga hoppa, och det har jag gjort en gång. Jag stukade mig ordentligt och håller fortfarande på att hämta mig efter fallet. En bra men dyrköpt erfarenhet på alla plan, jag skulle inte vilja vara utan den, men jag skulle aldrig heller vilja göra om den eller utsätta någon annan för detsamma. Men ett litet skutt på marken skulle jag kanske kunna ta? Jag behöver ju inte tvunget hoppa från den högsta av klippor...

Så det är just där mina tankar är när jag sitter här i mitt kök omgiven av dofter av lavendel, patchouli och petitgrain. Huset är i ordning, och det har tagit hårt på högarna. Ska jag? Eller ska jag inte?

Fredagskväll i uterummet i slutet av augusti

Det blev ett långt inlägg, men vissa saker går inte att korta ner. Nu skall jag försöka hitta lite fredagskänsla innan plikten kallar ikväll.

Ha en fin helg!

/Lotta

Så mycket mer...

Så mycket mer man får ut av dagen, och så himla mycket längre den blir när man stiger upp tidigt. Och då menar jag väldigt tidigt!

I morse var jag uppe med tuppen (kl 06), och körde L till bussen. Och vilken soluppgång jag fick uppleva som tack för det. Helt magisk!
Tänk vilken förmån att få bo som jag gör, så nära havet. jag mår bra av allt det där öppna, att man kan se hur långt som helst, ut över både hav och vidder. Skogen har jag som bekant för vissa lite mer kluvna känslor inför, men jag tycker mer och mer om att vara där, den där klaustrofobiska känslan blir mindre och mindre för var gång jag är i skogen.

Dagens bilder är tagna med telefonen just i morse - jag var helt enkelt bara tvungen att stanna till en stund och bara vara i allt det vackra. (Känner ni igen trädet på bilden? Det är det som är uppe i min header).

Till följd av mitt tidiga avsked från sängen idag har jag hunnit "hur mycket som helst", men helt utan stress.

Jag har gjort ghee (kommer mer om det i ett annat inlägg), jag har donat med oljor och dofter, jag har röjt och rensat i garderober, jag har varit på en liten roadtripp här på Österlen (fotograferat och handlat ägg från glada hönor igen...), jag har handlat och nu har jag en äppelkaka i ugnen. 

Strax bär det iväg till Ystad för terminens första yogaklass. Som jag har längtat! Och nästa vecka sätter keramikkursen igång igen, och alla tisdagar förvandlas till "TT" (Toppen Tisdagar). 

Ha det gott!

/Lotta

 

Att förtydliga lite grann

Angående gårdagens inlägg så känner jag att jag måste förtydliga lite grann idag. Jag skrev ju om NÅGON som finns på mitt jobb, och som klagat hos chefen angående att det doftar mycket om mig. Här på bloggen fick jag i kommentarerna förslaget att prata med denne NÅGON. Ett bra förslag, men jag vet inte vem NÅGON är. Det får jag aldrig reda på (har varit med om att NÅGON varit i farten vid andra tillfällen oxå, vet dock inte om det är densamme NÅGON som i just detta fallet). Tråkigt men sant.

Om jag hade visst vem NÅGON är så hade jag kunnat berätta att dofterna som kommer från rena eteriska oljor är inte farliga. De slår inte negativt på andningsapparaten, utan tvärtom kan lindra om man har astma eller liknande. Det är bla så jag använder dem. 

Jag har själv astma och tål inte dofter eller rök. Mår inte alls bra av det. Men då är det syntetiskt framställda dofter vi pratar om. Sådan som finns i all traditionell hud- och hårvård, parfym, kosmetika, städmedel, tvättmedel och sköljmedel. Det är i dessa syntetiskt framställda dofter som komponenterna finns som startar överkänslighetsreaktioner i kroppen, inte i de eteriska oljorna. 
Men det är så, att vet man med sig att man brukar reagera på dofter så är det så att det hjärnan registrerar är ett invant mönster, ungefär så här; Aha, det luktar - då brukar jag få besvär med andningen eller huvudvärk - det innebär obehag och det vill jag inte ha, alltså konstaterar jag direkt att det är inget bra för mig med lukten - för det BRUKAR det ju inte vara.
Om man då istället hade stannat upp och känt efter hur det egentligen känns, så hade kanske reaktionen blivit annorlunda.
Jag säger inte att det måste vara så, men antagligen. Detta hade jag kunnat berätta för NÅGON om denne kommit till mig istället för att gå till chefen, och kanske hade obehaget blivit mindre för alla.

Om jag sedan spånar vidare, och det har inte något med själva doftandet att göra utan mer med själva grejen i sig. Att det funkar på det viset, att när EN människa tycker att något är jobbigt/besvärligt/störande så skall det förbjudas eller tas bort, när det i andra änden är en källa till välbefinnande för många, många andra. Jag förstår inte det riktigt, att negativitet har så lätt att slå rot och göra sin röst hörd i vårt samhälle, och att positivitet ska ha så svårt att ta plats. Så annorlunda världen hade sett ut om glädje, kärlek och positivitet hade varit allas ledstjärnor. Om bitterhet, avund, småaktighet och negativitet inte hade fått luft och näring så att det hade självdött. Så bra det hade varit.
Nu känner jag att jag har luftat detta tillräckligt, och jag konstaterar att utan mina oljor kan jag inte vara. Så är det bara.

 

Annars idag? Jag har varit i Lund i eftermiddag. L har börjat gymnasiet på LBS där, teknikprogrammet med inriktning spelutveckling. Det blir nog väldigt bra - han var så nöjd och glad när jag hämtade honom. Själv fördrev jag tiden på Nova Lund och fyndade lite kläder till sönerna. Osså blev det en ljusstake för 10 kronor till mig själv :)...

Allt gott!

/Lotta

 
 

Vilken tur!

Magisk!

Denna vackra regnbåge mötte mig när jag kom hem ikväll. Eller kanske inte direkt mötte mig, för jag jagade den ett bra tag. Men varje gång jag trodde att jag kommit i kapp den så hade den flyttat fram ytterligare en bit. Men när jag hoppade ur bilen visade den sig så här vackert över hustaken. Vilken tur jag hade som fick tillfället att njuta av denna magiska regnbåge, skapad av Moder Jord.

Eftermiddagen har jag tillbringat tillsammans med en mycket kär vän, en av mina "kursare" från pedagogutbildningen som jag avslutade för snart ett år sedan.
Vi åkte ut till Tirups Örtagård där vi åt lunch och njöt av den vackra miljön tillsammans. Vädret var kanske inte det allra bästa, men vi behövde ju inte sitta ute i ösregnet och äta precis.
Efter örtagårdsbesöket spenderade vi resten av eftermiddagen i M:s salong, där vi frossade loss bland hydrolater och eteriska oljor, och skapade underbara dofter. 

Vilken tur för mig att jag har ytterligare några dagar ledigt innan jag ska jobba, så jag kan ha det så bra som idag! Och när jag tänker på detta så kan jag inte utan att tänka på att det även var tur för NÅGON att hon inte var där just då! Och vilken tur för mig att NÅGON inte var där just då, för då hade jag inte haft möjlighet att förlora mig i min passion - de eteriska oljorna. Mina små healers som hjälper mig varje dag.
För det är så här vet ni, att på mitt jobb finns NÅGON, och denne NÅGON har varit hos chefen och klagat över att det luktar om mig. Inte illa, men starkt. Så jag har blivit ombedd att inte använda oljor de dagar jag ska jobba, vilket är ca 1/3 av månadens dagar. Men det funkar inte. Jag kan inte vara utan min medicin 1/3 av månadens dagar. 

Så vilken tur det är att det inte är mina kollegor på natten eller några patienter som har klagat, för det vet jag i alla fall. Vilken tur att det är NÅGON som har gjort det istället.
Men jag kan inte sticka under stol med att det är lite tråkigt att NÅGON inte kan komma till mig direkt, för då hade jag haft en möjlighet att berätta att det är inget farligt. Det kan vara lite obehagligt att bli berörd, men inte farligt.

Nog om all min tur - nu ska jag titta på Idol som har premiär ikväll. Denna säsongen känns det lite extra kul att titta eftersom vi har sett produktionen lite från insidan :).

Ha en fin kväll!

/Lotta

Riktig lycka

Riktig lycka - vad är det? Det är nog helt och hållet beroende av vem du frågar.

Frågar du mig så är riktig lycka att få vara tillsammans med familj och vänner i ett flow av kärlek och glädje. Att kunna se det stor i det lilla. 
Veckan som gått har varit en sådan vecka. Casa Lönnborn har förvandlats till någon form av gästgiveri där släkt och vänner i olika konstellationer har avlöst varandra. 
Jag har tillbringat många timmar i köket bakandes och lagandes mat, för att sedan har kunna ha förmånen att inmundiga detta tillsammans med alla fina människor som korsat vår väg denna underbara sommar.

Men den absolut största källan till lycka för mig är mina barn, mina fina pågar som jag älskar över allt annat. 
Denna sommar har varit speciell på det viset att båda har varit här hemma hela sommaren, och det är kanske den sista på just detta viset. S ska snart påbörja sitt sista år på gymnasiet, och sedan kanske han flyttar hemifrån "på riktigt". L börjar på gymnasiet i Lund om några veckor, och är även han på väg att lossa på hemmets bojor. Precis som det ska vara när pojkar växer upp till unga fina män.
Så alltså har den sommar varit lite speciell, en sommar när allting inte längre är givet.

I tisdags spelade min ena stora kärlek vid allsången i parken här i Simrishamn. Kal P Dal var det som stod på repertoaren. Mammahjärtat svämmar över av kärlek och stolthet, och jag tycker givetvis att han är bäst i världen på att framföra just Kal P Dal låtar :)...
(Har försökt att ladda upp när han sjunger, men lyckas inte! Någon som vet hur man gör??)

Idag har jag och min andra stora kärlek varit på en liten Österlen-tur. Det börjar närma sig uppkörning, och han ligger i hårdträning inför detta. Då blir det många mysiga bilturer tillsammans, och idag ledde det en fika på "Franskans Creperie" i Rörum. Jättemysigt! Jag har aldrig varit där tidigare, men lär säkerligen återvända.

Fantastiskt mysigt inredning helt i min smak, gammal fransk musik i högtalarna kombinerat med mumsiga crepes gav mersmak minsann!

Med magarna fulla av crepes, glass och jordgubbar begav vi oss ut på äggjakt. Jag har givit mig den på att bara äta ägg från glada höns, och då får man leka lite detektiv. 
Jag hade sett ett "äggaskylt" längs vägen tillbaka in mot vår lilla stad vid tidigare tillfälle, och dit styrde vi nu kosan.

Till min stora glädje kunde man inte bara handla ägg på denna fina lilla gård, utan även grönsaker. Tala om riktigt lycka för en sån som mig!!
Förutom att grönsakerna grävdes upp ur jorden när vi stod och väntade fick vi en liten rundvisning på gården, där vi fick se deras djur och hur de bodde. Jag tror absolut att de var lyckliga allihopa, allt från får och getter till höns och ankor.

Snacka om riktig lycka! Pinfärsk, obesprutad mat som smakar som mat skall smaka - bara sådär. Och fina stunder tillsammans med de finaste. Ja, jag kan inte säga annat än att jag är en lycklig kvinna.

Ha det nu riktigt gott alla!

/Lotta

Estland i mitt hjärta!

Rakvere Castle

På andra sidan Östersjön finns ett litet land som jag alltid har varit nyfiken på. Ett litet land som jag har haft med mig hela mitt liv, ända sedan barnsben. 
Ett land kärleksfullt beskrivet samtidigt som det varit höljt i ett dunkel. Ett land som min älskade morfar stred för vid fronten i så många år under andra världskriget. Ett land som han sedan fick lämna, och även vänner och familj fick stanna kvar. Det han hade med sig hit var minnena i sitt hjärta, några få foton, en rakkniv och en liten spegel, inte så väldigt mycket mer.
Detta lilla land där på andra sidan vattnet är Estland, och jag har äntligen fått möjligheten att besöka det.

Vackra Estland!

Min goa mamma fyller 60 år nästa månad, och denna resa var en present till henne från mig och min bror med familjer, och det var jag och mamma som förra torsdagen äntrade ett flygplan på Kastrup med destination Tallinn. 
En liten resa på fyra dagar, som skulle visa sig bli resan med stort "R" för oss båda. Det är svårt att sätta ord på det vi varit med om. Antagligen kommer bara hon att förstå så där riktigt, riktigt vad jag menar när detta inlägg läses av andra, men jag ska göra så gott jag kan för att även ni andra ska förstå lite av vad som hände.

Tallinns gamla stad

Det har tagit mig nästan en vecka efter hemkomst att sätta mig ner och skriva detta inlägg. Jag behövde den tiden att smälta och bryta ner allt. Det var en så enormt känslosam resa, och när jag sitter här och skriver har jag tårar i ögonen.
Så mycket värme, vänlighet, omtanke och kärlek från människor jag inte kände har jag aldrig varit med om. Jag trodde inte att det existerade om jag ska vara helt ärlig. 
Det var så slående, folkets vänlighet. Det vilade ett lugn och en väldigt speciell energi över hela landet. Jag kan inte riktigt ta på vad det var, men det var något speciellt. 
Jag upplevde att esterna är frihetsälskande och så stolta över sitt land, sina hem, sina skolor, sina jobb - ja, allt! Ett fint, stolt och vackert folk som gick rakt in i mitt hjärta. Ett fint, stolt och vackert land som gick rakt in i mitt hjärta.

Vår första dag tillbringade vi i Tallinns gamla stadsdel, innan för ringmuren. För min del som älskar gamla hus och gamla grejer så var detta kärlek vid första ögonkastet. Så mycket vackra gamla hus och byggnader! Och så välbevarade de är också. Vart man än vände sig så kände man historiens vingslag. Och med kameran i högsta hugg blev det inte många steg åt gången innan jag bromsade oss för att ta nya foton. 
Jag tog väl närmre 250 foton under våra dagar i Estland, och det blir kanske till att ta i om jag ska visa alla här. Men en del kan jag ju visa...

Ni ser - detta är bara ett litet axplock, men visst är det vackert??
Den gamla staden ligger innanför en mycket välbevarad ringmur, och hotellet vi bodde på, Meriton Old Town Hotel, var en del av själva ringmuren. Häftigt! Jag har dock ingen bild från själva hotellet, men däremot på ringmuren...

På fredagen, som var vår andra dag, blev vi upphämtade direkt efter frukost av barnbarnen till en av dem som morfar valde att kalla sina syskon. Inte några biologiska syskon, men antagligen hans själsliga sådana. Han valde att kalla dem för sin familj.
Vi har aldrig träffats, men mamma har däremot haft kontakt brevledes med föräldrarna till våra "guider" för dagen.

Först bar det av till TV-tornet i Tallinn. Det var där upproret startade när Estland krävde sin frihet från Ryssland för 25 år sedan.
Det var högt det där tornet! Jag har höjdskräck, och var kanske inte helt bekväm med att åka upp till att börja med. Men väl uppe så var det en fantastisk utsikt över hela Tallinn och mer därtill.

Fega jag stannade inne i byggnaden, men mitt sällskap var lite modigare och gav sig ut på utsidan också. Hade jag gjort det hade jag nog fått skak i knäna och gelé i benen...

Vi gav oss vidare på vår färd, och hamnade på ett välbevarat litet slott, Palmse Manor, som numera är museum. Det var som att flyttas 100 år tillbaka i tiden, och man kände sig som en statist i Downton Abbey eller något liknande.

Det var helt fenomenalt att se vad esterna har gjort av sitt kulturarv. Var man än gick eller åkte så var de som jobbade klädda i tidsenliga kläder som passade till just den tidsålder som byggnaderna de jobbade i representerade. Och överallt var inredningen autentisk. I köket på det lilla slottet tex, där var grönsaker, bröd etc riktiga grejer, inte några plastbröd eller plastlökar och sånt. Gjorde väldigt mycket för helhetsintrycket.

Vi var även och besökte en riddarborg - även den väldigt välbevarad. Jag tog mängder av bilder där, och återkommer till den i ett annat inlägg.

Fredagseftermiddagen och kvällen blev väldigt känslosam. Vi fick träffa våra vänners familjer, och det blev ett kärt möte. Dessa fina, underbara människor som gjorde att vi kände oss så välkomna och vi blev så väl omhändertagna. Det var inte helt friktionsfritt att kommunicera, för alla pratade inte engelska, men de som kunde engelska översatte åt de som bara pratar estniska.

Dessa fina människor ordnade så att vi fick komma dit morfar bott och levt som barn och ungdom, i Salla. Inte hans föräldrahem, för det finns inte längre, men även där körde dom dit det hade legat så vi fick se platsen och åkrarna han sprungit på som liten påg.
Det blev en väldigt stark upplevelse, och vi blev båda väldigt berörda av att få se vart morfar bott och vuxit upp innan han som tonåring tvingades ut i kriget för att försvara sitt land mot ryssarna.

Så mycket frågor och undringar vi fick svar på denna dag. 
Käre morfar, vad jag önskar att jag kunde berätta för dig vad den gamla kvinnan som bodde på gården sa! Men jag hoppas att du i din himmel var med oss och fick din upprättelse till slut.

Klockan var närmre tio på kvällen när vi blev avlämnade på vårt hotell, trötta och glada efter en av de bättre dagarna i vårt liv. Och så tacksamma och känslomässigt berörda av dessa fina, underbara människor som för alltid kommer att ha en alldeles speciell plats i våra hjärtan.

På lördagen gav vi oss utanför den gamla ringmuren på förmiddagen. Utanför denna mur hamnar man genast i en modern storstad med allt den har att erbjuda. Men efter några timmar "där ute" begav vi oss åter in till det gamla, det vackra och det vilsamma. De har en cafékultur som är enastående, och denna drog mer än den moderna storstaden.

Lördagskvällen var den egentliga anledningen till resan - den stora sång och dansfestivalen som går av stapeln vart femte år i Tallinn. Mamma har önskat så innerligt att få gå på denna festival.

Laulupidus XXVI

 
Ca 10.000 körsångare som sjöng för en publik på 60.000 personer. Det var mäktigt kan jag lova! Även här blev det väldigt känslosamt.

Estlands president - Toomas Hendrik Ilves

 
En fantastisk kväll med Estlands president som invigningstalade, en eld som tändes likt den olympiska, och massor med sång och musik. Så nöjda var vi, båda två.

Söndagen ägnade vi åt att suga det sista ur gamla stan igen. Vi strosade runt, tittade på folk och byggnader, besökte ett gammalt dominikanskt munkkloster, men även detta återkommer jag till i ett annat inlägg (detta känns väldigt långt redan nu...).

Men om man ska summera det hela så var detta en mycket speciell resa. Det var på något sätt som att "komma hem". Jag är rörd och berörd, och både Estland, Tallinn och det estniska folket har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och min själ. Och våra nya vänner, vår estniska "familj" finns för evigt i mitt hjärta!

Och till dig, världens bästa mamma - tack för att jag fick dela allt detta med dig!

Och till alla er andra -

Ha en fortsatt fin kväll!

/Lotta