Min lille kille

Jag har en stor liten kärlek. Lilleman heter han. En fin liten kille som följer mig vart jag än går här hemma. Hack i häl har jag honom. På kvällarna när jag sitter i soffan sitter han på ryggstödet vid min axel.  Nära. Väldigt nära...

Han är min lille co-writer när jag bloggar eller är på Facebook. Men det blir inte alltid så bra. Dom där små framtassarna har en fenomenal förmåga att hamna på "enter", och vips så har meddelande på FB publicerats! Kan bli väldigt märkligt... Här på bloggen kan det oxå bli märklig stavning när hans små tassar har valsat på tangentbordet.

Men han tycker att det är sååå tråkigt när jag sitter och knappar på datorn. 100% uppmärksamhet är det enda han kräver - inte så mycket annat... Så för att göra mig uppmärksam på detta har han utarbetat en helt magnifik metod...

Först får jag en liten "buff" i nacken med en mjuk liten nos. Det betyder "Klappa mig!". Reagerar jag inte då så krafsar han med tassarna på min axel. Det betyder "Men hallå! Märker du inte att jag sitter här? Jag sa ju att du ska klappa mig!". Om jag då FORTFARANDE INTE har fattat galoppen så nafsar han i tyget på min tröja. Och det betyder "Och vad är problemet?? Ska det vara så himla svårt att ro hit en näve och klia mig bakom öronen?? Kom igen nu!!".
Och då är det bara för mig att kapitulera, han ger sig nämligen aldrig :).

Bloggteamet :)

      Men i morse gjorde han en ny upptäckt här hemma...

Är där någon till mig tro?...

Denna blir bra, stor och fin!

...granen och julklapparna! Julafton varje dag för en liten kaninkille! Så just nu kan han slita sig från datorn en liten stund då och då :).

Så om det ibland blir konstiga formuleringar eller stavningar så vet ni - det var inte jag. Det var Lilleman!

                            Lev väl!
                            /Lotta