Debut!

Så har jag äntligen gjort det. Min debut som utförsåkare  vid den aktningsvärda åldern av 40 år! Det var inte lätt kan jag lova!!
Och jag kan inte ens säga att det var med skräckblandad förtjusning, utan vi pratar om ren och skär skräck!! Du milde vad rädd jag var hela veckan.

Eftersom det var familjens första skidsemester så ville vi göra det rejält! Ta oss riktigt långt. Och jisses, det är LÅNGT till Åre. 130mil enkel tur. Verkligen Norrland! Så långt upp har jag aldrig varit. Det var som att komma till ett annat land...

I detta avlägsna "land" blev barn OCH nybörjarbacken min bäste vän. (Yngste sonen envisades med att kalla denna skräckinjagande pist för "barnbacken" trots att skylten faktiskt betonade att den även var till för nybörjare).

En sammanfattning över min skidkarriär:

Måndag: Skidskola tre(!) timmar. En skidlärare med en ängels tålamod får höra alla svordomar jag kan konstant under dessa tre timmar. Totalt oförmögen att ens stå stilla på skidorna. Drösar i backen tre gånger på 15 meter, och nu pratar vi plan mark, vi är alltså på väg till backen... Efter två timmar drar skidläraren upp oss i "storbacken". Jag ömsom "plogar" och ömsom voltar ner för huvuddelen av pisten. När den avslutas med att övergå i röd pist vägrar jag att åka. Väljer att gå ner för den VÄLDIGT branta backen, med påföljden att skidläraren skickar upp "skipatrol" med skoter för att hämta mig. Så fick man åka skoter oxå,det fick ingen annan i familjen i alla fall :). Totalt genomsvettig,helt slut och med värkande fötter efter fyra timmar i djävulens tortyr redskap (läs pjäxor) tar jag time out resten av dagen.

Betongskor=tortyr redskap

Tisdag: Hårdträning i "min" backe. Upp och ner, upp och ner... Ja, några vurpor blev det ju även denna dag.

Onsdag: Veckans vackraste dag rent vädermässigt. Familjens herrar ville ta sig hela vägen upp på Åreskutan föra att sedan kunna åka skidor ner. Det ville inte familjens kvinnliga representant.
Men däremot fanns det en grön pist som bara gick "en bit" upp, och den skulle vara så jättelätt... Hmmm - lätt?? Så fick jag trotsa min rädsla och ge mig på ännu ett av Hin Håles påfund - släpliftarna!! Upp kom jag, och där var så här vackert...

Morgon på fjället

Bedövande vackert!

Fritt!

Men sedan var ju det där med att ta sig ner. Ploga är en underdrift!! Med nästintill panik och tårarna brännande och "gråtklump" i halsen lyckades jag ta mig ner. Lite stående på skidorna, och en del som "Anja-sälen" fast på rygg...

Sedan blev det inte mer åkt för mig i den backen den dagen. Men det blev härlig fika ute i det fria...

Fikadags :)

Svårt med handskar...

 Och utsikten från vårt bord var absolut inget att klaga på...

"Fönsterbord"

Lukas trött eller??

Efter fikan åkte herrarna ett tag till, medan jag tog mig en promenad i den vackra naturen. Men väl tillbaka vid Tegefjäll gav jag mig "den" på att jag SKA kunna åka skidor innan vi åker hem igen!! Så tillbaka till favoritbacken igen, och ett flera timmar långt träningspass. Ivrigt påhejad av mannen och mina trognaste supporters...

Supporter 1

Supporter 2

               ...så blev det tillslut så här...

Är det Anja, eller "Pillan" kanske??

Med en alldeles unik åkstil - men ändå - helt utan vurpor gång efter gång :)...

Torsdag: Fortsatt hårdträning i lilla backen. Jag och alla barnen... men dom svischade förbi som små torpeder.

Herrarna i familjen roade sig på sitt håll i de lite mer utmanande backarna, vilket tar på krafterna. Yngste sonen hittade en fin viloposition efter dagens åk...

Lukas vilar

Bör tilläggas att man nog inte bör ha passerat 15-års strecket för att finna den positionen avslappnande, i alla fall inte efter flera dagars skidåkning.

                     Fortsättning följer...
                       
                         Lev väl!
                         /Lotta