Så tyst

Det blev tyst här på bloggen ett tag. Den allmänna sjukdomskänslan jag hade i kroppen i början av veckan visade sig vara influensa. Från det att jag kom hem från jobbet i onsdags morse har jag varit liggandes - antingen i min säng eller i soffan. Feber, halsont, hosta, förkylning och en fruktansvärd värk i både kroppen och huvudet.
Idag har jag masat mig upp, och är faktiskt påklädd oxå. Dagen har tillbringats sittandes i fåtöljen, och inte många knop är gjorda.
Men det var inte denna tystnad jag tänkte på när jag satte rubriken för dagens inlägg, utan det var den tystnaden som intagit vårt hus.

Här är så tyst! Ingen som välkomnar en när man kommer hem eller stiger upp längre. Ingen som piper och tuggar galler som en galning så fort kylskåpsdörren öppnas eller det prasslas i en plastpåse. Ingen som går bananas så fort man rör något i fruktskålen eller tuggar på en grönsak. Ingen som förnöjt nosar rundor i sin bur samtidigt som han "småpratar" med sig själv. Ingen som protesterar genom missnöjda kurrande ljud om man spelar fel sorts musik. Ingen som när han fick komma upp i famnen på mannen, och sedan bäddas in under en filt samtidigt som han blev kliad bakom öronen, högljutt demonstrerar sitt välbefinnande. Ingen som längre ligger i sin hängmatta och med "mysljud" berättar hur bra han har det.

I onsdags eftermiddag när jag steg upp välkomnades jag i vanlig ordning av en av familjens fyrbenta medlemmar, Donut, vår lille marsvinskille.
Alltid lika lycklig när han såg eller hörde mig, och visade detta genom att gnaga på burgallret och pipa som en galning. MAT!! 
Han fick lite att äta, och eftersom jag inte mådde så bra parkerade jag mig med täcke och kudde på soffan. Efterhand som timmarna gick började han göra väldigt mycket ljud, det lät som ett gråtande, pipande ljud. Något stod inte rätt till. 

När mannen kom hem efter jobbet uppfattade han precis som jag att det inte stod rätt till med vår lille kille. Jag ringde djursjukhuset i Malmö, och de tyckte att vi skulle komma. Jag var sjuk, och mannen gav sig iväg med honom. 
Det tårfyllda avskedet i hallen var det sista jag fick se av honom i livet. Något var allvarligt fel med honom. Något var fel med hans urinblåsa, eventuellt kunde det vara en tumör.

Han hade ont, och krampade emellanåt, och var lite till åren kommen - ville vi göra något? Vi enades om att göra hans lidande så kort som möjligt. Han fick en spruta och somnade lugnt in i famnen på mannen.

 

Men oj vad tom det är här hemma nu! Att ett sånt litet djur kan lämna ett så stort tomrum efter sig är ofattbart. Men han var en liten kille med en väldigt stor personlighet. En fullvärdig familjemedlem, precis som en hund eller en katt är för de som har dessa djur. Efter att ha stiftat bekantskap med detta lilla djur under nästan fem års tid kan jag konstatera att marsvin är fantastiskt roliga och trevliga att ha i familjen.
Tack och lov har jag kvar min lille kille, och jag hoppas få behålla honom många år till. Men han är ju liksom betydligt tystare av sig - kaniner "pratar" inte på samma vis som marsvin, så tystnaden får vi vänja oss vid.

Så vår egen lille hus-taliban, musik kritiker och finsmakare - var du än är så hoppas vi att du har det bra, och vi saknar dig väldigt mycket, det skriver hela familjen under på! Och jag hoppas att de har mycket gurka och persilja där i marsvinshimlen...

Till er alla därute - ha en fin kväll!

/Lotta