Sista dagen

Så var den snart till ända, den här sista dagen som var den sista i grundskolan för L. Min lille påg håller på att bli stor. Stor på riktigt då, och inte bara lång...
Och samtidigt som jag kan konstatera att pojkarna blir äldre blir jag väldigt varse att så blir även jag, vilket jag är tacksam över.

Jag är så glad över att ha förmånen att få följa mina fina pojkar på deras resa här i livet, och då är det så att vissa grejer skapar lite mer reflektion hos mig än andra. Just i dag har varit en sådan dag, när man lämnar något gammalt och invant, för att träda in i något nytt som kanske inte är fullt lika bekant.

För min del är det nytt att inte längre ha några barn i grundskolan, utan till hösten är det två gymnasister jag har i stället. Det känns riktigt härligt och roligt, men det är en annorlunda tanke. Och det går ju inte utan att tänka och undra över vart alla dessa år har tagit vägen? 
Åren sedan den dagen S började förskolan har försvunnit snabbare än en avlöning! Han stod utanför för dörren i sommarblont kort hår, t-shirt och shorts med sin lilla ryggsäck på ryggen. Det känns inte alls avlägset, och nu är det den "lille" som slutar grundskolan.

Här i Simrishamn har man som tradition att fira av niorna ordentligt. Avgångsklasserna ställer upp ute på skolgården och sjunger skolans sång, för att sedan gå i kortege ut till väntande familjer och vänner. Det är lite som studenten "light" med blommor och allt.

Det är både vackert, roligt och festligt, men det är ändå med kluvna känslor jag tänker kring detta.
Mitt hjärta gråter när jag tänker på de barn/ungdomar som inte har någon som möter upp där ute på skolgården. De som står där med ett leende på läpparna, men är så ensamma och ledsna i blicken. Vad rör sig i deras huvuden och hjärtan? Och de som kanske inte får några blommor, vad känner de? De fanns där idag, och jag såg, och jag konfererade med L om vi kunde göra något för de i hans närhet.

Jag försöker trösta mig med att i L:s klass var det bestämt (men inget tvång) att alla skulle ge varandra vars en liten ros eller annan blomma. Så ingen blev helt utan i alla fall. Men i nästa tanke tanke; hur kändes det att komma till skolan och kanske inte ha blommor med till kompisarna fast man kanske gärna skulle vilja?
Dessa tankar och funderingar - hur man än vänder sig har man alltid ändan där bak.
Jag skulle vilja ta alla dessa barn/ungdomar och fylla deras famnar med blommor, bjuda dem hem på en hejdundrande fest och berätta för de alla hur fantastiska de är, alldeles precis som de är.

Men åter till vårt firande, så blev det lunch här hemma med efterföljande tårta - allt enligt sonens önskemål.
Själva tårtan skippades för min del, eftersom det blev en tur till Ystad för att lämna S som hade en studentutgång att passa klockan 13.57. Säg vad gör man inte för sina pågar?

Väl hemkommen igen var gästerna gångna, och jag "labbade loss" i köket bland vispar och kastruller med vegetabiliska- och eteriska oljor i högsta hugg.
Bodybutter, infustion på kokosfett och grönt te samt några olika parfymer såg dagens ljus ( fast det var ganska mörkt eftersom ett våldsamt åskoväder drog över Österlen). 
Jajamesan, Smirnoffen åkte fram den också - men inte i strupen utan i parfymflaskorna :). Det är ju ändå fredag...

Dagens sista firande blev ett restaurangbesök tillsammans med mannen och L., och nu sitter jag här och bloggar. Mannen sover högt och ljudligt framför fotbollen på TV, och L sitter på sitt "kontor" (=vid datorn). Då är det precis som det ska vara, såhär en fredagskväll i juni.

Ha det nu riktigt gott kära vänner!

/Lotta