Hell-weekend och en himla bra måndag

Måndag. ÄNTLIGEN!! 

Inte ofta man tycker att måndagen är veckans höjdpunkt, men klockan sju i morse rådde det nästintill karneval stämning i mitt sinne.
Efter en riktig hell-weekend på jobbet var jag ytterst glad att få några nätters ledighet. 
Jag trivs så bra med mitt jobb, men inte alltid visst... 

Det kräver ju lite mer av en det där med att slå om dygnet och hålla sig vaken när man egentligen ska sova. Lägg sedan till att arbetspassen är tio timmar, och inte alltid med möjlighet till rast. Om man då har tre nätter på "raken" så är det ganska många timmar man jobbar på kort tid. 

Tänk er då tre nätter där man springer gatlopp och ringklockorna tutar oavbrutet. Icke en chans att sätta sig ner! På morgonen när man kommer hem bultar det i ben och fötter efter allt springande, och i öronen har man fortfarande det där tutandet. Detta är väl i och för sig ganska ok. 

Fylla på vatten, hjälpa någon till toa, vända kuddar, rätta till lakan, lugnande ord hos någon som känner sig ensam och övergiven där i natten, smärtstillande, omplåstring, blöjbyte, bädda rent i sängar där det har hänt olyckor, provtagning, lindra psykiskt och fysiskt illamående, rätta till en obekväm ställning i sängen... 
Listan kan göras lång på vad vi nattänglar pysslar med på dygnets tysta timmar. 
                         

Gamla kroppar, krokiga av krämpor. Skrynkliga och förtvinade. Trötta ögon, bedjande ögon, ångestfyllda ögon, rädda ögon, arga ögon och tomma ögon. 

De är de värsta, de där tomma ögonen. De där man känner att man inte får någon kontakt. Inte når fram. Där det känns som att själen redan har tackat för sig och inte längre finns på plats. Hjärnan vill inte längre samarbeta, utan har istället låtit sig invaderas av diverse olika hjärnspöken, och personen lever i en egen föreställningsvärld så verklig att inget någon annan säger går att ta in. Och ibland fungerar kroppen, armar och ben, men inte fullt ut. Risken är då stor att de tar sig ur sängen, ramlar och gör sig illa. Eller så använder de sina friska ben till att sparka och slåss efter oss som vill hjälpa.

Denna helgen har vi haft många sådana. Förvirrade, och den ena tokigare än den andra. Och helt omöjliga att få till att sova...

Om man lägger detta till det faktumet jag beskrev här ovan så kan det ibland bli lite för mycket av det goda...
Men nu är den gjord,den här helgen, och jag hoppas att nästa blir lugnare (jag jobbar då också). 

Måndagseftermiddagen blev sedan ett litet äventyr tillsammans med mina fina små prinsessor och mamma. 
När man är tre år kan det vara ett litet äventyr i sig bara det att åka allmänna kommunikationsmedel. Så det var målet med dagen - buss till Ystad (pga inställt tåg), och sedan ett besök på en hamburgar-restaurang, och sedan tåg tillbaka. 

Vilken härlig ålder det är - tre år. Så fulla av liv och prat. Varför? Vad är det? Varför? Varför? Så många frågor...
Och en fundering från mig - jag undrar hur många gånger ordet "bajskorv" tål att upprepas utan att det en enda gång förlorar sitt underhållande värde i en treårings värld? ALLT var bajs idag, och verkligen skitkul (vitsigt va?) enligt dessa små damer.

Imorgon ska jag börja med något riktigt kul...

                        Ha det riktigt gott!
                              /Lotta