Mina tårar rinner...

Tårarna rinner ner för mina kinder där jag sitter på golvet i klädkammaren. 
Jag har en röjardag, och går igenom innehållet i skåp och lådor. 

I mina händer har jag kopiorna från S sjukhusjournal daterade januari 1999. Det är 14 år sedan dessa papper senast lämnade sin låda och hamnade i mina händer.
Så mycket som har fallit i glömska, eller helt enkelt bara stoppats undan, långt, långt där inne i hjärtats skrymslen och vrår.

När jag läser läkarnas och sjuksköterskornas anteckningar om min lille påg, nu med 14 års distans går det rakt in i hjärta och huvud hur sjuk han verkligen var. Jag förstod det inte riktigt då tror jag. 
Det var för nära och för obehagligt - och då var jag bara tacksam över att det gick bra. 
Så ont att läsa vårdpersonalens ord som beskriver lidandet och rädslan hos ett litet barn, knappt tre år gammalt. Mitt lilla barn.

Detta lidande och denna rädsla som fortfarande, nästan femton år senare fortfarande gör sig påmind så fort han skall besöka någon form av vårdinrättning, oavsett om det är i rollen av besökande eller vårdtagare. Min modige pojke!

Tårarna rinner ner för mina kinder där jag sitter på golvet bland lådor och kartonger. Jag har förflyttat mig från klädkammaren ut i TV-rummet på ovanvåningen. 

Sista lådan med papper och grejer från salongen har röjts. Papper som visar en kvinna som var full av entusiasm och jävlaranamma har sorterats bort och kastats. Vem var denna kvinna? Det kan inte vara jag. Eller det kanske det var. Men var är hon nu?
Ännu en sten har lämnat mitt hjärta, och hon som i så många år trampade vatten för att kunna hålla näsan strax ovanför vattenytan har snart hela huvudet över vattenytan, redo att åter börja simma.

Tårarna rinner ner för mina kinder där jag sitter på golvet. Min underbara lilla mormor lämnade oss och vandrade vidare till en annan dimension för snart två år sedan. 
En kartong med grejer efter henne har stått ouppackad i 1½ år. Jag har bara öppnat och tittat ner i den, och sedan stängt den igen.

Nu sitter jag här och sorterar upp lådans innehåll. Ler genom tårarna när jag bläddrar bland tidningsurklipp, prydligt daterade med hennes helt unika handstil. Små påbörjade handarbeten som nog har sett bäst före datum för minst 30 år sedan. En påbörjad spanskakurs med tillhörande glosbok som hon ägnade sig åt på äldre dagar. Och så hennes gästbok som hon fick av mig i julklapp ett år. Den som var så viktig att man skrev i när man besökte henne. Och som hon själv skrev i om besökarna för dagen hade missat denna lilla detalj.  Fina, älskade mormor!

Första året efter hennes bortgång bara försvann. Jag hade inte tid att sakna henne. Men nu - nu fattas hon mig.

Och utanför mitt fönster fäller den stora Modergudinnan sina tårar. Regnet har piskat Österlen hårt hela dagen - hösten har verkligen kommit med besked. Jag hälsar den välkommen sittandes i det mjuka skenet av horder av stearinljus...

Jag har haft en bra dag. Hoppas ni har haft det samma.
                          /Lotta