Ute rasar årets första höststorm, och här inne sitter jag och har det bara bra.
Som vanligt när vädret visar sig från någon av sina tuffare sidor går mina tankar alldeles extra till alla de som inte har tak över huvudet som en självklarhet. Och så skäms jag lite över att det skall till ytterligheter för att jag ska se hur bra jag har det.
Efter två jobbnätter med en massa jobb, och framför allt arbetsuppgifter av mindre angenäm natur så faller jag rakt tillbaka i " Nä, detta funkar inte - träsket".
25 år kvar att arbeta... Minst!
Ska jag orka/vilja/stå ut med att torka kiss, bajs, kräk och upphostningar som hamnat överallt förutom där det ska?
Ska jag orka/vilja/stå ut med att passa alla dessa människor där hjärnan tackat för sig, och inget fungerar som det ska?
Alla tokigheter och all aggressivitet som finns i en fördunklad människohjärna skall tas om hand. Kommer jag att orka ta hand om detta så länge?
Att försöka räcka till för den ensamma lilla människan som ligger inför slutet samtidigt som den dementa grannen på salen en bit bort i korridoren ger sig upp och går oavsett om de kan eller ej. Att hela tiden ha en rädsla och beredskap för att någon kanske ramlar och skadar sig.
Kritiken från anhöriga och ibland media när sådant händer - det är ju alltid vårdens och vårdpersonalens fel...
Att lindra ångesten för den som känner sin litenhet där i nattmörkret. Att badda en febrig panna. Att utföra alla kontroller och ge den medicinering som krävs när någon är svårt sjuk.
Signalen från ringklockorna som ljuder hela natten, och som följer med en hem ljudandes inne i huvudet och när man landar huvudet på kudden så följer tutandet en in i sömnen.
Så många arbetsuppgifter som ska skötas av så få människor...
Men det är då Moder Natur i sin kraft hjälper mig att vakna till. Att inse hur bra jag har det - och påminna mig om att bara vila i det som är.
Jag har hälsa, en fin familj, ett jobb som ger mig tak över huvudet och mat på bordet.
Tacksamhet är vad jag känner när jag vänder på tankebanorna.
Ta väl hand om er där ute i stormen!
/Lotta
Jag tänkte jättemycket på er söderut igår. Det är verkligen inte roligt då det stormar så där. Man känner sig så liten. Dessutom hade vi ju vår vän Afrodite som var på väg hem och som man oroade sig för. Men tack och lov kom hon hem, dock några timmar försenad.
SvaraRaderaJag känner igen dina tankar från jobbet, ibland. Men för det mesta så trivs jag bra. Vi gör ett meningsfullt jobb, dock finns mycket att önska om t.ex. uppskattning från arbetsgivaren, löner och organisation...
Kram och gomorron!
Ibland känns det som att man inte räcker till. Men jag vet att vi gör vårt bästa...
SvaraRaderaÅ vad jag tänkte på er alla då stormen kom.
Tur att den försvann ganska fort.
Kram!